Det fanns resor. Jag tror deras avstånd var betydande, om än sträckan kunde vara en obetydlighet. Det fanns resor längs en breddad hålväg med häst och enkel vagn, resor som skulle sträcka sig fram till de mest avlägsna slåttertrakterna.
Dessa resor avverkade samma avstånd som den hopträngda japanska trädgårdens oändlighet. Förtätningen och rörelsen. Ljuset som fördelades genom asplöven ner mot hjortronblommens vita. Flakvagnens långsamma rytm, som dyningar om kvällen, när havet lugnarsig men ändå fortsätter sin stora rörelse. Och hovarnas knastrande markeringar mot gruset när sträckan höjde sig och tallhedar avlöste asparna.
Någonstans pladdrade en mörk källa ner mot stordiket, någonstans slog myggen till med större kraft än vanligt. Värmen som strömmade längs uppförsbacken mot byn, den goda, framodlade värmen och så kylan från de nyligen erövrade myrmarkerna där minnet av den eviga tjälen aldrig verkade långt borta.
Det är sådana resor jag menar.
Inte stort längre än två kilometer, men i vistelsen längs deras verkliga utsträckning är sextio år en alltför kort tid för att något så när begripa deras egentliga mått.