Hälsinglands Museum

Erövrat land

Pedagogiken är bättre än tekniken i denna bild. Fotografen har troligen suttit i båt en liten bit från järnvägsstationen och fångat den bekanta vyn; borgmästare Sandqvists villa uppe på kullen, själva stationen och så tre roddbåtar, ungefär lika slarvigt slängda som dagens elsparkcyklar. I dåtidens Hudiksvall var roddbåt ännu ett praktiskt fortskaffningsmedel. Dåtiden borde betyda sekelskiftet 1900, ungefär.

Och hur var det då med pedagogiken, den oavsiktliga? Jo, den visar sig i järnvägsstationen från 1888 liksom i själva spåren och kanske också i deras sträckning. Så ser det ut, historien bevarar sitt minne även om järnvägsspårens sträckning diskuteras i samtiden.

Men vart har vattnet tagit vägen?

Att förklara landhöjningen för människor från andra trakter av världen är inte det lättaste, jag har försökt. Det unga amerikanska paret som besökte museet blev inte helt upplysta. Men landhöjningen är kanske historiens viktigaste kraft i denna del av världen. Fast länge trodde man att det var havet som sjönk undan och skapade de nya stränderna.

Bildens historiska berättelse är alltså det försvunna vattnet. Hudiksvall fick järnväg så tidigt som 1860 och järnvägsspåret gick då över vattnet på en smal bank. Den gamla stationen var belägen längre österut, i en ännu bevarad, mycket fyrkantig träbyggnad. De som idag väntar på tåget kan roa sig med utsikten över nybyggnationerna på Kattvikskajen. Landhöjning och muddermassor erövrade viken som var så sumpig och grund att den gavs det förringande namnet efter en katt.

Historien lägger sina sediment: havsvik, sumpstrand, sågverkets kajområde, industriruin och så havsutsikt från nyproduktion. ”Kajkantsläge” kallas det när bostäderna går för fyra miljoner. Även orden är nyproduktion. Köparna kanske kan ta roddbåten in till stan? De utlovas i varje fall möjligheten att kunna kyssa havet.

Det som så lämpligt just dragit sig undan.