Mudderverk i Hudiksvalls hamn

Herkules storverk

Mudderverk är ett mäktigt ord för ett mäktigt ting. Ganska gammalt ord också. Men ord som sågverk och järnverk är äldre, och förr kunde man om gruvverksamhet också säga bergverk. Och benämningarna påminner om den medeltid när tysk arbetsamhet och terminologi dominerade Sverige. Om svensk kanon ska införas blir den alltid till hälften tysk. Förr gick det också bra att säga ’mudder’ om snön som hamnade på fel ställe, nu säger vi ’modd’ och benämningarna är förstås besläktade. Mestadels är mudder gyttja eller slam på sjöbotten.

Mäktiga anordningar får helst dito namn. Därför har skopan och dess pråm döpts till Herkules, efter den grekiska mytologins superman. Han som bland annat mockade Augias väldigt stora stall med dess gigantiska dynghögar genom att leda in en flod som spolade rent. Kraftfullt men dåligt miljötänk.

Hur många miljögifter som Herkules muddrade runt i sommaren 1959 är okänt, men utanför sågverk längs Norrlandskusten brukar dioxiner vara obligatoriska, ofta nog även arsenik och tungmetaller. Nu grävdes för en djupare ränna in till Hudiksvalls hamn som inte hade riktigt utrymme för dåtida sjöfart. Och landhöjningen gör inte uppehåll som bekant.  Dioxiner var nog ett okänt problem 1959, men sågverket på Håstaholmen och impregneringen därute var i full fräs. Muddermassorna tömdes en bit från Kastellholmen på 40 meters djup.

En besvärlig klack på bottnen utanför Tullhuset gjorde att arbetet tog tid, även om Herkules tog 2,5 kubik varje gång klarade den inte av stora klippblock, så man fick spränga. Sjöingenjör Sjöberg ledde arbetet, tolv man och två lastpråmar. Långt, långt innan den hydraulik som gjort Hudik berömt, lindrift, men ångmaskinen har bytts till motor.

Dioxiner brukar anges i gram/ton. En slag obetydlighet med betydande miljöskador, lagras i fett och förs genom näringskedjan. Från strömmingen och laxen in i människan, Industrialismen har alltid verkat i megaformat, har en blindhet för det lilla, utrotar gärna insekter eller svampsporer, blundar för dioxiner och gräver vidare. På sikt verkar det dock som att det mycket lilla besegrar det mycket stora. Naturen återkommer med en slags hämnd och vi sanerar febrilt.

Herkules märkte aldrig av dioxinerna, han tog ju mer än två ton i skopan!