Livet därute är fruset

Hade fotografen Hilding Mickelsson humor? Den som träffat honom vet, han var det goda humöret personifierat. Att han skriver ordet ”Undret” bredvid den här bilden är kanske ytterligare ett bevis. Det som liknar någon hemsk mur från vår egen tid, ett av alla ställen i världen som vill hindra flyktingar och fattiga att komma in i västvärldens rikedom. Någon av världens Trumpmurar.

Han var nog ironisk, för bilden gällde fördämningsarbeten vid Laforsen 1951. De som försiggick vid ”vänstra dammen med träsponten”. Så skrev han till bilden. Det skulle bli elektrisk ström i stället för en ståtlig fors som lockade poeter och målare med sitt romantiska dån. Nytta istället för känsla. Ljusnan tämd.

I Viktor Rydbergs dikt Tomten finns några rader från tiden innan industrialismens energibehov:

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Vi efterlevande vet ju att strömmen inte alls var tidens utan industrins, utan vilken vi ingen välfärd hade, inget internet, ingen julgransbelysning, inga gatlyktor, ingen ljusförorering ut mot rymden, bara osande talgljus och flämtande stearinmys.

Laforsen, Fällforsen, Porjusfallet Stora Sjöfallet. Bruset från forsen avtog, fallen blev döda, samebyarna dränktes i magasinens djup och laxarna fick leka någon annan stans. Tyst är skogen och nejden all, sannerligen.

Och det var nog just detta som Mickelsson, miljökämpen som kunde härma ugglor och bekämpa skogsbolag som ingen annan, anade. Undret och offret, elektriskt ljus till och med på utedasset, men ingen Lafors längre, ingen tomte som lyssnade ut mot evighetens ström. Ett rent under.