Hur ugglan än väljer sitter den rätt och visar alla vandrande på Hälsingeleden. Precis som fotografiets skapare, hur än han vände objektivet blev det Hälsingland i centrum. ”Lappugglan den nordliga som satte sig på en väl vald sittplats” skriver han i sin egen bildkommentar.
Under sin levnad var Mickelsson (död 2002) kanske framför all känd och älskad som naturfotograf. Hans mest spridda bild blev också frimärksmotiv, även där en lappuggla, på låg inflygning, en attack rakt in i kameran. En berguv blev också frimärke, bildligt talat. De svart-vita valörerna räckte till för att återskapa den grönskande naturkänslan. Det är en prestation, en seger för illusionens kraft. Hos Mickelsson var naturen evigt grön.
Naturen som svart-vitt underverk var en stor genre, leta i antikvariaten så finner ni dem, de stilrena naturstudierna. De fyller bokvolymerna från många årtionden av 1900-talet. Mickelsson var inte ensam, han var del av en gemensam estetik. Det var så vi såg. Vi avbildade och uppskattade naturen i renskalad form, färglös.
Någonstans längs vägen dog denna skönhetssyn. Kanske var det med färgfotografiets totala seger på 1960-talet, Instamatic-eran. Kanske har Kodak utvärderat sin framgång? Eller skedde det med naturens avförtrollning under samma tid? När vi bara började beskriva vår egen exploatering, kalhyggena, de döda sjöarna, försurning och förgiftning. Allt detta som tog ifrån oss illusionen om naturen som evigt värde och tillflykt när världen verkade tung och ond. Naturen slutade trösta oss och såg tillbaka med kritisk blick. Det svart-vita naturfotografiets världsuppfattning försvann.
Så där färdas mänsklig kunskap. Först ser vi säkert, därefter vet vi inte riktigt. Först dör svaren, därefter dör själva frågan. Idag ser vi lappugglan på sin utkik och hon blir bara ett faktum. En stor fågel som – helt utan magi – sitter på en pekskylt.