Som små hus ser virkesstaplarna ut på flygbilden från 1941. Ibland försågs de med enkla tak också, men var förstås enbart sågade varor avsedda för världsmarknaden. Svensk fura, avverkad någonstans i inlandet och uppsågad på Håstaholmens sågverk i Hudiksvall.
1873 startade driften här, idag är den flyttad söderut till Iggesund och hela hamnverksamheten med den. Det är så staden förändras och nu tas också en ny detaljplan för vad som ska bli i stället. Staden skriver beslutsprotokoll efter en diskussion som varit synnerligen engagerad. Storartade planer för stadsexpansion och omstridda planer för husbyggnad.
Åvik kallas stadsdelen till vänster i bild, en gång eget municipalsamhälle, sammanslaget med staden Hudiksvall 1911 som i en handvändning blev åtskilligt folkrikare. Innan dess brann Åvik 1906 med stor förödelse, ingen brandspruta fanns, sjuttiofem hus försvann, tretton blev kvar. Nej, brandspruta saknades, men lättantända brädkåkar fanns, lönnkrogar och urusla hygienförhållanden. Öppna avlopp och slaskbrunnar. Inspektionerna var inte nådiga, anmärkningarna duggade tätt.
Uppenbarligen blev det nya Åvik bättre och behagligare, arbetarklassen fick rejäla bostäder och närmast sågen byggde man i tegel och revetering eftersom brandrisken var störst där. Klok politik är att lära sig något av historien, som att sågverk ofta blev förfärliga brasor, men att brandposter och eftertänkt byggnation minskar risken.
Kattvikskajen, som idag är stadens nyaste bostadsområde, finns inte ens 1941. Kattviken finns, med sin sumpighet och uppgrundning. Att det pågår krig i Europa syns inte alls, Tyskland gör stor uppmarsch in i Sovjet, virkesmängderna i vattnet väntar på uppsågning, brädstaplarna väntar på export. Staden är mycket liten, sågverket stort.
Historiens oberäknelighet avgör om Hudiksvall når sina befolkningsmål. Fullmäktige avgör hur staden bebyggs, men konjunkturen säger när. Även idag pågår ett krig i Europa som inte syns i vardagsbilderna från Hudiksvall.