Från blåblusens tid

Hos den arrangerande fotografen Mickelsson blir man lätt uttråkad. Den avsiktliga skönheten sticker i ögonen, ungefär som i ett övertydligt tevedrama. Hos den spontane Hilding har man roligt.

Som i denna obetalbara bild av arbetsvila i Bjuråker, det är från färgfotots och blåblusarnas tid. Nästan lika poetiskt som gullregnens månad, men mer praktiskt och avslappnat. Arbetaren behöver sin vila, ja alla sex arbetarna har lagt sig på filtar bland maskrosor och sommargräs och domnat bort från kroppens ansträngningar.

”Ljuv är arbetarens sömn, han må ha litet eller mycket att äta. Men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.” Det är Predikaren, en bok i Gamla testamentet som gör en så skarp iakttagelse, ett slags klassanalys med etisk emfas.

Vad är det arbetarna vilar ifrån? Ett stativ i bildens högerkant leder tankarna till vägarbete, mätning av nivåer och lutningar, som lättast bara stakning, alltså utmärkning av vägsträckningen. Men till det behövs knappast sex vuxna män, det räckte väl med en pinnpojke och en ingenjör. Blåblusar och blåbyxor, man tänker på den arbetsstyrka som fanns runt schaktmaskiner och grävskopor. Ännu på 1960-talet.

I äldre översättningar av Bibeln sägs att arbetarens vila är ”söt”, alltså behaglig, önskvärd. Den som någon gång låtit kroppen göra det kroppen förmår vet och minns detta. Kanske också de som underkastar sig träning, fitness och annan kroppskultur. Nu när kroppsarbetet i stort avskaffats i vår del av världen. Kroppens vila var söt, ljuvlig, självklar.

Så blev också Mickelssons bild full av direkt glädje, igenkännlig och utan överstyrd lust att komponera.