Hoppa till innehåll

Jordgubbsminnen

Bildens meningar

Utan år, utan bestämd plats, men jordgubbsplock helt uppenbart. Arbetskrävande, vackra hässjor i bakgrunden, och då tänker man 1950-tal, men utan hö, och gubbarna är mogna, så månaden bör vara juli. Det fanns en gång flera alternativa odlingsställen i landskapet Hälsingland för detta, Tallåsen och Jättendal bland de mest namnkunniga. I den svenska historieskrivningen nämns Alnarp vad gäller förädling och Bergsjö som varande ett av de tidiga, svenska jordgubbsdistrikten.

Allt eftersom försvann både självplock och odling.

Även om diktaren Almqvist påstod att krusbär vore det svenskaste av alla bär tar nog den multikulturella jordgubben utmärkelsen idag. Varande en korsning av amerikanska scharlakanssmultron och chilenska jättesmultron, framavlade i Frankrike på 1740-talet. Nya världen tar plats i gamla världen. Som delikatess, kanske med lite tur i det genetiska grovarbetet, odlingshistorien är ganska utförlig om ni googlar och vill läsa på.

Ja, smultronet märks, när jordgubbsplantan förvildar sig i den övergivna trädgården blir den till smultron, storväxta. Det ger lite ruinromantik jämväl med njutningen, minnet smakar smultron. Men smultron ger inga jätteskördar, det är skillnaden mellan hemträdgård och kommersiell odling, det rationellas seger fyller hinkarna, men smakar inte himmelskt. De norrländskt svala somrarna med evigt ljus gör sitt till. Jordbär kallas jordgubbarna i norrländska mål, men det kan lika gärna gälla smultron.

Jordgubben hittar inte sin väg till dikten, stavelserna är aningen klumpiga. Smultronet gör det desto bättre, de kan dessutom träs på poetiska strån. Bellmans epistel 71 kunde en tid varje halvvuxet skolbarn utantill: ”Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda rödaste smultron i mjölk och vin”.

Detta att barnen inte längre kan citera Bellman är säkert någons fel och skuld, men ifall de hittar smultron vet de ändå vad de är bra till.

Jan-Olov Nyström

Publiceringsdatum

  • Publicerad