Hilding Mickelssons estetik bär samhällskritik på ett märkligt sätt. Han har ju en skönhetssyn som vill att världen ska vara hel, nykter och rättvis. Men så idylliker han var såg han ändå industrialismens storskaliga destruktivitet. Fotograferade döende sjöar, giftutsläpp, ödelagda skogar.
Här har han också släppt en del på centralperspektiv och skönt böljande linjer. Fotografiet har en brutalitet som är ovanlig, nästan hela bildytan upptas av kalhyggets ödeläggelse; en stubbåker som kommer att kräva en människoålder för att skaka av sig all död och åter bli skog. Det fortfarande skogliga i bilden har dragit sig tillbaka och hukar förskrämt inför sin egen maktlöshet.
Känslan av övergivet slagfält är stark, det vet envar som försökt promenera över ett färskt kalhygge. Förödelsen är abnorm och enorm, rester av offren ligger överallt med avslitna och förvridna lemmar, ingenting är levande längre, ingenting vill växa, årstiderna har upphört.
Ekot över kalhygget har ett enda budskap: kapitalets seger över naturen.
Tankarna går till Flandern, till första världskrigets sönderskjutna skogar, men mer aktuellt till videosekvenserna från det pågående Ukrainakriget. Destruktionen. De smala skogsremsorna som förhindrar jordflykt mellan slättlandskapets jätteåkrar – idag sönderskjutna av artillerigranater, splittrade som av ständiga blixtnedslag, brutna mitt på, krossade till flis.
Det är svårt att upprätthålla en estetisk världsbild. Men som utopisk förhoppning är det kanske nödvändigt. Någonting alternativt måste vara möjligt, inte enbart makten hos profitörer och krigshetsare.
Eller så är världens framtid verkligen lika med kalhyggets realitet.