Hoppa till innehåll

En laglig etablering av en romsk minoritet. Perioden 1658-1721

I äldre tid syftade såväl den civila som religiösa lagstiftningen till att förhindra etableringen av en romsk minoritet i Sverige. Samma lagar fortsatte gälla även under den aktuella tidsperioden. 1662 förnyades exempelvis ett plakat som gav landets ”tattare” tre månader på sig att lämna landet. I annat fall skulle de gripas och föras ur riket.

Under stormaktstiden kom förutsättningarna att förändras. Behovet av soldater var större än vad landet kunde uppbringa. Många som stred för Sverige var därför inte svenskar själva, utan manskap som rekryterats på kontinenten. Romska grupper som levde i Europa kunde naturligtvis inte stå utanför de stora händelserna i sin samtid. Därför förekom det vid den här tiden romska soldater – ja till och med kompanier – i flera europeiska arméer.

I den internationella krigspropagandan anklagades Sverige tidigt för att ha ”zigenare” i sin här. I arkivkällor börjar vid denna tid ”tattarsoldater” att förekomma, trots att den gamla lagstiftningen borde ha förbjudit detta. År 1664 exempelvis skänkte en ”tattarkorpral” 4 daler och 2 öre till Delsbo kyrka i Hälsingland.

Denna uppluckring av praxis fick sitt tydligaste uttryck i Gränna. Staden låg i grevskapet Visingsborg där riksdrotsen Per Brahe hade stort självbestämmande. År 1671 fick ”tattaren” och korpralen Axel Olofsson försvar under staden. Axel kunde nämligen uppvisa dokument utfärdade av Per Brahe och Krigskollegiet att han och några andra ”tattare” skulle få vistas i Sverige. Några år senare skrevs Axel in som fullvärdig borgare i Gränna. Detta kom att bilda mönster. Snart antogs borgare med samma bakgrund i Vimmerby, Hjo, Falkenberg och andra svenska småstäder. Med pass från städerna kunde de resa omkring som småhandlare på landet och på marknaderna.

Karl XI:s kyrkolag från 1686 befäste detta skifte. Prästerskapet var inte längre förbjudna att bistå ”tattare”. Barnen skulle döpas och föräldrarna uppmanas att slå sig ned på någon viss plats.

Men behandlingen av gruppen var motsägelsefull. Deportationer fortsatte att genomföras även under den tid som följde. En ny epok var ändå inledd i den svensk-romska historien: som skattande borgare eller soldat skulle man åtminstone i teorin behandlas likvärdigt med andra svenska borgare och soldater.

Sebastian Casinge

Publiceringsdatum

  • Publicerad
  • Uppdaterad