Hoppa till innehåll

Från deporterade ”zigenare” till glashandlare och resande, perioden 1719 till 1810

Avsnitt 8 i serien Historien om Sverige handlar om frihetstiden där landet är utblottat och befinner sig i kris efter alla, långa krig. Sverige tar små steg mot mer demokrati och landet styrs mer av Riksdagen. Nya idéer växer fram om det görs vetenskapliga framsteg.

Här ges en fördjupning om den nationella minoriteten romer som knyter an till avsnittet.

För den lilla romska minoritet som fanns i landet innebar frihetstiden inledningsvis en försvårad tillvaro. Från omkring år 1720 till 1740 genomfördes en rad deportationer av familjer som av myndigheterna identifierades som ”tattare och zigenare”. Deportationerna drabbade de som inte ansågs ha en laglig sysselsättning, exempelvis som borgare eller soldat. Orsaken till denna hårdnade attityd från statsmaktens sida är inte helt klarlagd. Kanske var det ett utslag av samma idégods som låg bakom de förflyttningar av samisk befolkning som ägde rum vid samma tid. Kanske var behovet av soldater inte längre lika skriande.

En av de som påverkades av denna politik var Per Jönsson Hellbom. Hellbom var född omkring 1685, kanske i Småland. I yngre år titulerades han mässingsslagare och häktmakare. Efter ett par år som borgare i Södertälje gick han år 1714 in i det militära. Som rotesoldat vid Hälsinge regemente deltog han i fälttåget mot Norge och karolinernas dödsmarsch över fjället. Efter att ha blivit indragen i en stöldhärva fick han lämna regementet år 1725. Krigskollegium avskedade honom med den uttalade motiveringen att han var en ”zigenare”. Efter några år på resande fot deporterades Hellboms familj som ”tattare”, först till Norge och år 1729 till Svenska Pommern. Från Pommern blev familjen driven ut ur riket.

Där kunde historien för Sveriges vidkommande ha tagit slut. Men ett antal av de deporterade familjerna återvände till Sverige. Flera av dem blev förfäder till senare tiders resande, bland dem Hellboms familj. Deportationerna visade sig vara en ganska omständlig och ineffektiv politik och upphörde så småningom.

Soldatyrket fortsatte vara mycket viktigt för gruppen under hela 1700-talet. Från seklets mitt handlade man även med glas, porslin och smiden från de svenska bruken. Sådan handel berättigade till inrikes pass, vilket behövdes för att kunna röra sig i landet. På resorna kunde man dryga ut inkomsterna med annan handel och utförandet av olika typer av tjänster och hantverk. På så vis fick den ursprungligen mycket lilla romska minoriteten nära kontakter med andra grupper i samhället, som även de av tradition sysslade med ambulerande handel. Det är därför inte förvånande att ingiften i gruppen började ske efter hand.

Från 1700-talets mitt och framåt började de etniska skrivningarna i lagstiftningen att försvinna. Begreppen ”tattare” och ”zigenare” blir sällsynta, kanske för att man inte ville ödsla tid på att försöka bevisa människors etniska tillhörighet. Istället riktade lagstiftarna in sig på handel och rörlighet generellt, vilket framstod som kärnan i problemet. Detta var en utveckling som ägde rum i flera europeiska länder vid tiden.

Ett bra exempel på denna process finner man i protokollen för borgarståndet vid riksdagen i Norrköping år 1800. Där nämns förbudet för ”tattare och zigenare” att stryka kring landet. Men man konstaterade samtidigt att ”dessa skadlige människors kringstrykande” inte längre var ett problem. Gamla tiders ”tattare” ansågs helt enkelt ha försvunnit.

”Men ett annat slags folk, ej olikt det förra, lika skadligt för sederna och lika onyttigt för landet, har uppstått i de så kallade glas- och porslinshandlarna, som, skyddade av bruken, far omkring i landet, under utövande av varjehanda bedrägerier och liderligheter.” (Moderniserad stavning.)

I citatet görs åtskillnad mellan ”tattare” å ena sidan och glasförare å den andra. I själva verket var det i stor utsträckning samma människor man talade om, men i olika tider och under olika benämningar.

Gruppen upphörde alltså inte att existera bara för att särlagstiftningen försvann, men blir svårare att urskilja i källmaterialet. För de resande själva innebar allt detta förmodligen inga större förändringar i vardagen.

Sebastian Casinge, Hälsinglands museum

Kontakt

Publiceringsdatum

  • Publicerad