Hoppa till innehåll

Från rasbiologi till minoritetserkännande. 1920-talet till våra dagar.

Avsnitt 10 i serien Historien om Sverige handlar om Sverige under 1900-talet när landet går från ett fattigt jordbrukssamhälle, med konflikter på arbetsmarknaden och stora klassklyftor, till ett välfärdssamhälle.

Här ges en fördjupning om den nationella minoriteten romer som knyter an till avsnittet.

1900-talets stora samhällsförändringar kom att kraftigt påverka den nationella minoriteten romer. I snabb takt försvann många av de yrken som varit viktiga i det gamla bondesamhället. Kopparslageri, förtenning, häst- och gårdfarihandel och valackning hörde det förgångna till. Så småningom tillkom även nya grupper, utöver de två som redan fanns i landet: de resande och de valakiska romerna (de flesta av dem kalderashromer).

De valakiska romerna, som börjat resa i Sverige mot 1800-talets slut, blev permanent boende i Sverige till följd av 1914 års inreseförbud för utländska romer. Så småningom etablerades benämningen svenska zigenare om dem, vilket lever vidare i det något problematiska begreppet svenska romer.

Inreseförbudet upphävdes först år 1954. Under denna period levde de valakiska romerna på flera vis i ett ingenmansland vad gäller medborgerliga rättigheter som skolgång, fattigvård, tillgång till bostäder med mera. Vittnesmålen om utsatthet och beläggen för diskriminering är många. En förändring av detta kom så småningom till stånd i och med den romska medborgarrättskampen, vars mest kända företrädare är systrarna Katarina och Rosa Taikon.

Både de resande och de valakiska romerna blev tidigt föremål för statliga registreringar. Den första mera omfattande kartläggningen skedde inom ramen för ett lagförslag om lösdriveri som presenterades 1923. En av de sakkunniga i arbetet var rasbiologen Herman Lundborg. Lundborg utnämndes 1922 till chef för det nyinrättade Rasbiologiska institutet och höll föreläsningar om ”zigenare och tattare” som han beskrev som ”parasitfolk”. Deras asocialitet var nedärvd och konstant.

År 1935 sammanställde Malmöpolisen en stor kartläggning av Skånes resandebefolkning. Studien innehåller släktutredningar, fotografier och en mängd personuppgifter. Den inspirerade till en nationell registrering av landets alla ”tattare” och ”zigenare”, genomförd av Socialstyrelsen 1943-44. Över 8000 personer blev registrerade som ”tattare” och omkring 450 valakiska romer registrerades som ”zigenare”. Konsekvenserna av att förekomma i sådana register, ifall kriget hade tagit en annan vändning, kan man bara spekulera i.

Samtidigt debatterades den så kallade ”tattarplågan” livligt i pressen och ett fåtal tungt kriminellt belastade resande blev mycket omskrivna. Röster höjdes för sterilisering. Idag vet vi att resandegruppen är överrepresenterad bland de som steriliserades . Även omhändertaganden av barn har drabbat resandegruppen hårt.

Folkhemmet erbjöd samtidigt en möjlighet att bryta sig loss från det sociala stigmat genom att flytta till en plats där varken man själv eller ens släkt var kända. För en del resande kunde det nog upplevas som en lättnad. Priset för att skydda sig själv eller sina barn från utsatthet blev för många att bryta med släkt eller tystna om sin bakgrund. Det starka assimilationstrycket blev inte mindre efter kriget när de resande beskrevs som vanliga svenskar som blivit utstötta ur bondesamhället. Många med resandebakgrund upptäcker därför först idag sin familjs historia.

Efter att inreseförbudet upphävdes år 1954 har fler romska grupper tillkommit i landet. På 1950-talet började finska romer invandra till Sverige efter att gränserna öppnades för en fri och rörlig arbetsmarknad mellan de nordiska länderna. De finska romerna har liksom de resande rötter i den romska minoritet som fanns i Norden under 1500-, 1600- och 1700-talet. Fram till 1809 hade de levt inom det svenska rikets gränser.

Under främst 1970- och 1980-talet invandrade valakiska och icke valakiska romer från Östeuropa. I minoritetserkännandet benämns dessa som utomnordiska romer. Till följd av Jugoslavienkrigen på 1990-talet anlände fler romer, tillhörande grupper som arli och gurbeti. Ett samlingsnamn för dem är nyanlända romer.

År 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Samtidigt erkändes Sveriges fem nationella minoriteter. Som framgår av denna text består minoriteten romer idag av flera grupper med olika lång närvaro i landet, skilda kulturella uttryck och historiska erfarenheter. Deras behov, utmaningar och önskemål som minoritet varierar därför kraftigt.

Sebastian Casinge, Hälsinglands museum

Kontakt

Publiceringsdatum

  • Publicerad