Hoppa till innehåll

Romernas historia i Sverige, perioden 1560-1658

Avsnitt 6 i serien Historien om Sverige handlar om år 1560 till 1658. I avsnittet berättas om när lilla Sverige blir ett mäktigt land i Europa men också om hur vanliga människor, som stretar på i sina liv, får betala för kungarnas framgångar. Här ges en fördjupning om den nationella minoriteten romer, som knyter an till avsnittet.

Perioden 1560-1658 präglades av statsmaktens strävan att romer – med den tidens språkbruk: ”tattare” – inte skulle finnas i riket. Metoderna för att förhindra romer att slå sig ned i Sverige var flera. År 1560 utfärdade ärkebiskop Laurentrius Petri ett dekret som förbjöd prästerskapet att befatta sig med ”tattare”. Prästerna fick varken döpa ”tattarnas” barn eller begrava deras döda. Ett ganska stort antal källor visar dock att romer fanns i landet, trots dessa förbud.

Under Johan III:s tid gavs order att ”tattare” som påträffades i landet skulle användas som arbetskraft i Sala silvergruva och därefter drivas ur landet. Även vid Nyköpings slott och Kungsörs kungsgård ska romer ha använts som arbetskraft. Man kan anta att det tunga och farliga arbetet avsåg att avskräcka dem från att återkomma till riket.

Under 1600-talets första hälft började begreppet ”zigenare” användas i det svenska språket, som en direkt synonym till det äldre ”tattare”. 1637 utfärdades en förordning som inledningsvis slog fast att det i landet fanns ”en stor hop Zigenare eller Tattare, som skocktals löper omkring i provinserna från den ena orten till den andre”. Männen kunde enligt denna förordning avrättas utan rättegång, medan kvinnorna och barnen skulle drivas ur landet. Den svenska lagstiftningen harmonierade väl med lagarna i andra europeiska länder. Det kan vara värt att nämna att några utomrättsliga avrättningar inte är kända. Redan i 1642 års tiggarförordning mildrade lagen något.

Som i alla tider fanns det människor som gick emot sina förhållningsorder. Av tro och övertygelse, medmänsklighet eller korruption – orsakerna kan vi bara spekulera i. Redan 1573 skrev ärkebiskop Laurentius Petri ett upprört brev till prästerskapet i Sigtuna. Anledningen var att han fått veta att man där döpt barn som var av ”thet onda folket”. År 1597 avsattes kyrkoherden i Dingtuna i Västmanland efter att han givit nattvard till ”de gudlösa tattarna”. Och år 1622 fick Åls församling i Dalarna liksom dess kyrkoherde Laurentius böta till stiftet efter att en ”tattare” begravts i församlingen.

Det är en vanlig föreställning att romer historiskt har levt ”utanför samhället”. I själva verket har det aldrig funnits vattentäta skott mellan minoritet och majoritet. Den romska minoriteten har tvärtom alltid varit beroende av ett samarbete och utbyte med majoriteten för sin försörjning. Men med detta sagt så var denna period nog den svåraste för den romska minoriteten i Sveriges historia eftersom själva ens existens var per definition olaglig.

När Sverige gav sig in i de stora krigen på kontinenten uppstod ett stort behov av soldater. Detta skulle på sikt öppna vägen för en laglig etablering av en romsk minoritet i landet.

Sebastian Casinge, Hälsinglands museum

Kontakt

Publiceringsdatum

  • Publicerad
  • Uppdaterad