Ska vi byta hästar?

I gården Per-Ols i Flor är herrstugans väggar täckta av målningar. De är utförda av dalmålaren Eric Ericsson (1816-1901) och är ett av de yngsta exemplen på traditionellt interiört väggmåleri i Hälsingland – sannolikt är de tillkomna på 1850- eller 1860-talet. På väggarna avbildas landskap med ståtliga herrgårdar och herrskapsfolk, städer vars konturer har antika snarare än nordiska drag, exotiska fåglar, ja till och med samer och renar. Och så, i ett hörn nedtill i ett av väggfälten, en scen med två män som håller i var sin häst.
 
Vad är det som pågår? Mannen till höger – en bonde kanske – är klädd i blågrå syrtut med grönt foder, väst och hatt. Han håller i en ståtlig brun häst. Mannen till vänster däremot har på sig en grågrön jacka, väst och skärmmössa – klädsel som antyder en lägre samhällsklass. Hans magra häst ger ett sorgligt intryck; revben och höftkotor är tydligt markerade, hästens hållning är ihopsjunken. Kanske är mannen till vänster den yngre av de två männen? Det är svårt att veta, det kan vara ett intryck man får av kläderna. I jämförelse med många av de andra motiven på väggarna har denna scen ett större drag av realism.
 
”Bonden köper Hästen af Skåjarn eller Hästprånglarn” skriver Jacob Serenius i sitt svensk-engelsk-latinska lexikon från 1741. Det är ett av de tidigaste beläggen i svenska språket för ordet ”skojare”. Begreppet var uppenbarligen redan då nära associerat med hästhandel och ohederliga affärsmetoder. ”Skojare” har använts om en person som – oavsett ursprung – reser runt och försörjer sig på ett misstänkt sätt. Men i stora delar av landet har det varit den vardagliga benämning på resande. I vissa källor är ”skojare” otvetydigt en etnisk beteckning, så exempelvis i det äldsta belägg som jag känner till för begreppet ”skojare”. Det är från tinget i Hamrånge år 1725 då ”de så kallade skojare eller tartare” Petter Bastian och Anna Lisa Timuntsdotter stod inför rätta.
 
Det fanns hästhandlare och så fanns det hästbytare, det vill säga de som hade som födkrok att byta hästar för sin försörjning. Om hästhandlare hade ett tvetydigt rykte var hästbytarna än mer kända för knep och finter. Till skillnad från hästhandlare, som kunde vara burgna och respekterade stadsbor, var hästbytarna i allmänhet fattiga och hade färre hästar. Att vara hästhandlare hade något av status över sig, det var något som resande kunde presentera sig själva som; begreppet hästbytare däremot har haft en sämre klang.
 
Men låt oss vända åter till målningen. Männen ser ut att vara i någon slags meningsutbyte.
Deras kroppsspråk ska nog förstås utifrån hästhandelns traditioner. När man var överens slog man ihop, på så vis var affären avslutad. Mannen till vänster, låt oss kalla honom hästbytaren, sträcker ut sin hand i en gest som signalerar att han är redo att slå i hand. Men mannen till vänster, bonden, sträcker avvärjande ut sin hand och håller upp ett pekande finger, han tycks ha invändningar mot bytet. Traditionen att slå ihop levde kvar så länge de stora hästmarknaderna existerade, som framgår av exempelvis denna bild.
 
Man kunde byta jämnt eller med en mellanskillnad, ofta i kontanter. På så vis kunde hästen utgöra ett innestående kapital. Det tillhör schablonen som funnits om resande att de hade magra och eländiga hästar. Under uppslagsordet ”tattarhäst” i Svenska akademiens ordbok finner man förklaringen: ”sämre häst (tillhörande tattare)”. Men, som en norrländsk resande har berättat för undertecknad, så bytte man ofta bort sin häst när man var i behov av pengar. Man fick då loss kontanter, men konsekvensen blev att man ofrånkomligen bytte till sig sämre och sämre hästar.
 
Resandebilder produceras med stöd av Kulturrådet.

Källor:
Lars Nylander, ”Allmogemålaren Eric Ericsson och inredningsmåleriet i södra Hälsingland vid 1800-talets mitt”, i Hälsingerunor 2003.
Jacob Serenius, Dictionarium suethico-anglo-latinum (1741).