Det är det egentliga bröllopskortet och han tog det själv, Per Hansson från Hamre, Norrala. Jag utgår från att det även fanns ett officiellt bröllopsfoto, med festkläder och stel uppställning. Men det här är kärleksporträttet på de nygifta, taget någon gång 1919.
Senare skulle han väl gå in i mörkskrubben och framkalla det, som han alltid gjorde med sina glasplåtar. Den unga hustrun, som sitter så nära som två pinnstolar tillåter, hette Elin Öhman. De båda sitter och läser dagstidningen i lillkammarn i Hamre. Har så svårt att vara från varandra, hon vilar hakan kärleksfullt mot hans axel. Kammarn har snedtak och ett litet gavelfönster, men vad gör trängseln när man ändå vill sitta tätt, tätt?
Per Hanssons stora intresse var fotografering, ballongutlösaren till kameran döljer han i höger hand och alltsammans är ett arrangemang, fastän uttrycket är spontant och mycket äkta. De nyförälskades trevnad går in i allt, i trasmattornas mjuka veck, i bilderna på väggen, de blommiga tapeterna och de hemvävda gardinerna. Kanske är det fotointresset som visar sig i bilderna på gardinbrädet, den bildrikedomen var ovanlig för tiden. En bonde med särskild begåvning. Är det en premierad hingst som ståtar i profil? Ett släktporträtt intill?
Men framför allt deras nyförälskade förtjusning, hur de strålande böjer sig över tidningen, uppspelta, nästan fnittriga över sitt påfund. Det är en värme som aldrig lämnar denna bild, så länge den består.