Vägarnas folk

Här är Sara Lisa Karlsdotter, fotograferad i Carl Henrik Bergs ateljé i Falun, vintern 1872.
 
När fotografiet togs var Sara Lisa 28 år gammal. Hon ger intryck av att vara kommen direkt in från landsvägen. I ena handen håller hon sin vandringsstav. Den andra vilar i knät, hårt knuten. Kläderna är slitna och lappade. Hennes blick skvallrar om den synnedsättning hon ska ha haft.
 
Bakgrunden till fotografiets tillkomst var att Sara Lisa blivit häktad i Leksand. Brottet var tiggeri och obehörigt kringstrykande. Hon var inte ensam på sin vandring, med sig hade hon sin femårige son.
 
Mor och son skickades till länscellfängelset i Falun. Sara Lisa hade nedsatt syn och hörsel, men man var osäker på i hur hög grad och om hon simulerade. Tala kunde hon, i Falun noterade man att hon bröt på ”den dialekt som förekommer i Wermland”.
 
Eftersom man inte visste var Sara Lisa hörde hemma fanns det ingen plats dit man kunde sända henne. Fattigvården var organiserad med utgångspunkt i den fattiges hemort och någon hemort tycktes Sara Lisa inte ha. Skrivelser avgick därför till myndigheter, församlingar, landsfiskaler, fängelser med flera för att inhämta information om vem hon var.
 
I landskansliet i Falun var man övertygad om att Sara Lisa tillhörde någon så kallad ”tattar- eller skojarfamilj”. Man antog därför att hon strukit omkring i hela sitt liv. Rimligen borde hon ha häktats som lösdrivare någonstans och lätt kunna igenkännas. Hon togs därför till stadsfotografen för att ett porträtt skulle kunna bifogas skrivelsen i hennes ärende.
 
Det dröjde inte länge innan svar började inkomma.
 
Från Hammars socken i Närke, där Sara Lisa sagt sig vara född, meddelades att hon var helt okänd och att inget tydde på att hon var född där. Länsmannen kunde dock berätta att han för några år sedan på en marknad sett en kvinna som liknade kvinnan på fotografiet. Hon hade kommit till marknaden i sällskap med hästbytare från främmande orter.
 
Landsfiskalen i Hedemora begav sig ut till traktens ”hästbytarefamiljer”. Det enda besked han fick var att hästbytare Meijers hustru trodde sig ha sett kvinnan på vandring i Ovansjö socken – vid tiden var flera resandefamiljer skrivna i Hedemora landsförsamling.
 
Landsfiskalen i Stora Tuna besökte de ställen där ”så kallade skojare pläga hafva sitt tillhåll”. Där kunde man namnge Sara Lisas föräldrar och berätta att hennes mor under vintern besökt byarna och frågat efter henne. Modern beskrevs som stor till växten och mycket mörk.
 
Från Östmark i Värmland, där Sara Lisas föregivne fästman skulle vara hemma, rapporterades att hon var alldeles okänd och fästmannen en lösdrivare som inte kunde anträffas.
 
Direktören på straffängelset i Göteborg meddelade att kvinnan på fotografiet var alldeles obekant. Det var inte förvånande, ”då i detta fängelse endast förvaras qvinnor som undergå straff för föröfvat barnamord, ett brott för hvilket personer tillhörande s: k: tattar-familjer sällan om ens någonsin blifvit straffade”.
 
I Tuna socken i Uppland uppsöktes Sara Lisas far. Av okänd anledning förnekade han att hon var hans dotter. Landsfiskalen konstaterade att Sara Lisa inte hörde hemma där.
 
Idag vet vi att de uppgifter Sara Lisa lämnade var riktiga. Hon var verkligen född i Hammar år 1843, på föräldrarnas vandring genom socknen. Hennes far var djurläkaren, valackaren och lumpsamlaren Karl Magnus Erlandsson. Hennes mor, Anna Lisa Lund, samlade lump och var korgbinderska. De tillhörde kända svensk-norska resandesläkter och delar av sitt liv hade Sara Lisa levt i Norge. Bland hennes nära släktingar märks hennes halvbroder, spelmannen Karl Herman Erlandsson , och hennes systerdotter, känd i Norge under namnet ”Tater-Milla”.
 
Månaderna gick utan att någon klarhet kunde vinnas om Sara Lisas person. Hon hamnade i ett slags rättsligt ingenmansland. I september 1872 placerades hennes son ut i fosterfamilj.
 
Ett halvår senare, i mars 1873, avled Sara Lisa i Falu länscellfängelse. Hon hade då suttit häktad i över ett år, utan att man kunnat fastställa hennes identitet. Hennes sons öde är okänt. Sara Lisa blev 29 år gammal.

På fredag den 20 december klockan 18:00 visas Lotta Adolfssons nya dokumentär Mormor, mamma, jag i SVT2. Dokumentären är en personlig skildring av en resandefamiljs liv under 1900-talet, en uppgörelse med trauman och skam som gått i arv i generationer. Lotta Adolfsson släktingar tillhörde de resandefamiljer som var bosatta i Ljusdal under tidigt 1900-tal och som museet tidigare berättat om i utställningen Resandeliv. I dokumentären återberättas även Sara Lisas historia.
 
Resandebilder produceras med stöd från Kulturrådet.