Djurläkare Roos färdskrin

Ett rött färdskrin som enligt muntlig tradition tillhört djurläkaren Andreas Vilhelm Roos befinner sig i dag på den gård där han slutade sina dagar, i Hammerdal i Jämtland. Roos liv präglades av hans många resor i Sverige och Norge.

Han var passande nog född på resa, år 1818 i Grue, i norska Finnskogen. Fadern var djurläkare, valackare och före detta fältjägare från Jakobstad i Finland. I Roos familjehistoria knyts flera länder samman.

Hans mor var en kvinna som ofta gick under namnet Marja Meldal. Hon finns omnämnd i den norske prästen Eilert Sundt klassiska verk om resande från 1800-talets mitt. Sundt skildrar henne som en bestämd kvinna som tog väl hand om sin släkt. Hennes lilla stuga i Solum, där hon bodde i slutet av sitt liv, var ett mönster för ordning och renlighet. Hon sägs ha varit skicklig på det som då kallades kvinnoarbete, i synnerhet stickning. En norsk bygdeförfattare har beskrivit henne som mera lik en furstinna än en tiggarkärring.

Hon ville inte tala om sitt ursprung, men berättade att hon var från svenska Finland. Idag vet vi att hon var född i Dalarna och tillhörde svenska resandesläkter.

Efter att föräldrarna gått skilda vägar växte Andreas Vilhelm Roos upp med fadern på dennes resor. Att sonen kom att gå i faderns fotspår vad gäller försörjning är inte märkligt. Hantverk och tjänster kopplade till hästen har historiskt varit viktiga för resande i Skandinavien.

I ett dokument från år 1831 sägs far och son Roos ha samtalat med varandra på ett främmande språk. Med all sannolikhet var det fråga om svensk romani. Omnämnandet liknar andra äldre romanibelägg: de talande har skiftat till romani för att hålla någonting hemligt för utomstående.

Roos fick många barn, med flera kvinnor. Vid 1850-talets mitt slog han sig ihop med en bonddotter från Stensele. Hon kom att följa honom längs vägarna till dess de slog sig ned i jämtländska Sikås. Men Roos fortsatte att resa till sin död och då var färdskrinet förmodligen med på kärran. Han finns omtalad i en folkminnesuppteckning som ”Skojar-Rasmus från Hälsingland”, ett alias han ibland använde sig av. Roos avled i fläckfeber (sannolikt tyfus) år 1872.

Det har aldrig funnits vattentäta skott mellan de resande och den övriga befolkningen. Andreas Vilhelm Roos liv, liksom hans efterkommandes, är exempel på detta. Några av släktgrenarna har stannat kvar inom resandekulturen, andra lämnade den tidigt. Sonen Johan Vilhelm, född i Levanger år 1850, blev i unga år dräng i Norra Veckebo i Färila. Han blev så småningom fjärdingsman i socknen och gifte sig med en kvinna ur lokalbefolkningen.

Resandebilder produceras med stöd från Kulturrådet.