Bröderna Erlandssons rullande konstutställning

Bröderna Erlandssons rullande konstutställning

En bit in på 1940-talet stod det klart att den äldre formen av gårdfarihandel – den som bedrevs till fots, till cykel eller med häst och vagn – förändrats i grunden i och med bilens inträde. En statlig utredning tillsattes därför 1946 om den så kallade kringföringshandeln.

Många sorters varor såldes på detta vis, allt från livsmedel till ballonger och skosnören. De flesta försäljare var vanliga svenska handlare och köpmän. Men i rapporter till utredningen förekommer även uppgifter om minoriteter, som judar, italienare och i synnerhet resande (med tidens språkbruk benämnda ”tattare”).

För de resande var ambulerande handel något man sysslat med i århundraden. Det var den kringresande handeln i sig som utgjorde traditionen, inte försäljning av en viss typ av vara. Att anpassa sitt utbud till samtidens efterfrågan har varit en självklarhet.

Lagstiftningen har genom historien förbjudit viss handel och understött annan. Lagarna har därigenom styrt de resande till att handla med vissa varor. Ett exempel är glashandeln, vilket bedrevs av många resande i äldre tid. Statsmakten ville stödja inhemsk glastillverkning och gav därför bruken rätt att sända ut glashandlare. De resande var i behov av pass för att kunna röra sig i landet. Som glashandlare fick de pass och beskydd av lagen, vilket nog kunde vara lika lockande som den förtjänst som affärerna kunde ge.

En företeelse som beskrivs som en nymodighet i 1946 års utredning är försäljning av konst. ”Den enda kategori kringföringshandlare, som ökat såväl i antal som försäljningsomsättning, synes vara försäljare av billig konst”, skrev landsfiskalen i Vissefjärda.

Från Katrineholm meddelades att försäljare i bil sålde ”fabriksvaror, som gå under benämningen hemslöjdsalster, samt underkläder, linnevaror, strumpor etc. av sekunda kvalité, som härröra från fabrikslager. Dessa försäljare äro ofta tattare […]. Landsbygdsbefolkningen hemsökes också av andra affärsmän, ofta av judisk extraktion, som i bil medföra lager av pälsar, kostymtyger m.m. Numera har skråt utökats med mattförsäljare och försäljare av undermålig konst”.

Ett återkommande klagomål i rapporterna var att det inte behövdes tillstånd för att sälja hemslöjd. Det framstod som ett kryphål i lagen. Vimmerbys landsfiskal beklagade sig över försäljare i bil som bjöd ut tavlor av mer eller mindre kända konstnärer. ”Detta förfaringssätt har icke blivit föremål för beivran, enär konstverken ifråga såsom varor möjligen kunna betecknas som alster av inhemsk husslöjd.”

Att sälja konst på detta vis borde enbart vara tillåtet de yrkesutövande konstnärerna och rätten att sälja inhemsk husslöjd borde inskränkas. ”Med stöd av nu gällande bestämmelser kringföra tattare och andra arbetsovilliga såväl s.k. Boråsvävnader och därmed jämförliga artiklar som ock rena fabriksalster.”

Andra ansåg att all gårdfarihandel överhuvudtaget borde förbjudas. Som Simrishamns landsfiskal, vars uppfattning styrkes ”av den omständigheten att utövare av olaglig gårdfarihandel till stor del utgöres av personer, som helt eller delvis äro av tattareras och som icke kunna inordna sig i ordnade arbetsförhållanden.”

De två reklamkorten för bröderna Harry och Mangold Erlandssons rullande konstutställningar bör vara från samma tid som den statliga utredningen. Ett relativt stort antal resande handlade vid 1900-talets mitt med tavlor, egenproducerade eller uppköpta, original och kopior.

Reklamkorten lockar med ”konstnärligt utförda reproduktioner” av berömda och erkända konstverk. Dessa kunde man få se i sin egen hemmiljö i ”exaktreproduktion”. Varje person med intresse för god hemkultur utlovades ”en underbar färg och konstupplevelse”. För ”hur mycket säger inte tavlorna i ett hem om dess innevånares smak och kultur”?              

Samtidigt som utredningen gjordes och som bröderna Erlandsson förevisade sin konst började ordet mackling dyka upp i svensk slang. Innebörden var ”en målning” eller ”en tavla”. Ordet är hämtat från svensk romani, det etymologiska ursprunget är verbet makka, som betyder ”att smörja”. Verbet återfinns i snarlik form i många varieteter av romani. Det idag så vanliga ordet macka för en smörgås – ett bröd som smorts – är känt sedan 1910-talet och har eventuellt samma ursprung.

Resandebilder produceras med stöd av Kulturrådet.

Tack till Ingegerd Tveit som bidragit med fotografier till projektet Resandebilder.

Källor: Utredningen om en revision av näringslagsstiftningen 1946, vol 5-7, Riksarkivet.

Gerd Carling, Romani i svenskan (2005).

Roger Johansson, Svensk rommani (1977).

Lyssna gärna på Olle Adolphsons visa Konstnasaren, inspelad 1965.