Hyoscyamus niger heter här Tattare-rosor

En augustidag 1756 satte sig provinsialläkaren Johan Otto Hagström ned för att skriva brev till sin gamle lärare Carl von Linné. I brevet berättar Hagström för Linné om botaniska observationer han gjort i Östergötland.
 
Ett avsnitt rör bolmört, eller Hyoscyamus niger som växten heter på latin. Hagström skriver att bolmört i Östergötland kallas för ”tattare-rosor”. Det sägs nämligen att ”tattarna koka dessa rosor med lut och tvätta härmed sina ansikten, att bli svarta”. Hagström berättar att när hans hustru gått i syskola i Norrköping hade hon blivit lurad att tvätta sina händer med luten av tattarerosor. ”Ingen tvål förmådde borttaga svärtan, som satt fast hela tre veckor. Experimentet blev strax med handplaggor [= slag] belönat, på de svärtade händerna.”
 
Påståendet att romer svärtar sina ansikten förekommer i flera källor från tidigmodern tid, både i Norden och på kontinenten. I Sverige har, förutom bolmört, även växten strandklo haft rykte om sig att ha använts för att färga huden. Det är svårt att avgöra om sådana sägner enbart var ett sätt för majoritetsbefolkningen att förklara romers mörkare ansiktsfärg eller om det verkligen förekommit att romer eller personer i deras sällskap svärtat sina ansikten.
 
Linné hade själv viss kännedom om bolmört och romer. Han hade redan som artonårig skrivit om bolmört i sin örtabok och noterat: ”Tattare och andra skälmar brukar lägga dess frö i tobakspipan och låta röken gå på höns som sitta i fastan på bondegårdar, varav de svimma, så de kan tagas utan någon möda och skrik”. Men detta tycks inte ha varit något som Linné själv observerat, han hänvisar till ett danskt botaniskt verk från 1600-talet.
 
Det bruk av bolmört som Linné beskriver anknyter till växtens engelska namn, henbane (”hönsdödare”). Även i Skåne har bolmört i folkmun benämnts hönsbane.
 
Finns det då belägg som styrker att resandefolk verkligen använt sig av bolmört? Ja, men inte för att svärta sina ansikten eller droga höns, utan för att bota sjukdomar.
 
Resandekvinnan Ingeborg ”Bolla” Norling levde på 1700-talet och förekommer i källorna omnämnd som både ”tattare” och ”zigenare”. År 1757 var hon och hennes man på Gävle slott och begärde att få pass till Hälsingland. De nekades med motivering att deras språk och utseende avslöjade att de var ett ”häktmakaresällskap”, ett uttryck som här bör förstås som en synonym till ”tattare”. De förvisades från länet och varnades att om de kom tillbaka så skulle de straffas med spö och ris.
 
På sina resor sysslade Ingeborg ibland med vidskepligheter. Hon erbjöd även allmogen kurer för sjukdomar hos folk och fä. I ett förhör i värmländska Grums år 1775 berättar Ingeborg hur hon använt bolmörtsrötter och svinträck för att bota sin dräng mot en sjukdom som hon menade var kräftan, det vill säga cancer.
 
Resandebilder produceras med stöd av Kulturrådet.
 
Källor: Carl von Linné, Örtabok 1725 (1957)

Göran Wahlenberg, Flora svecica (1824)

Gävleborgs landskansli, AIIId:2, Grums häradsrätt, AIa:19.

Citaten återgivna i moderniserad stavning.

Hagströms brev till Linné finns att läsa i original här.