Resande vävskedsmakare

Att resande sysslat med något så allmogekodat som vävskedsmakeri kan vid första anblick förvåna. Men beläggen för detta är många från 1700-talet och 1800-talets första hälft. I exempelvis en registrering av norska resande från år 1845 är vävskedsbindning den vanligast förekommande yrkestiteln, såväl bland män som kvinnor. Vävskedstillverkning är också ett av de hantverk som tidigast omnämns i samband med finska romer.

Att romska grupper i Norden livnärt sig med vävskedsmakeri bör nog delvis förstås mot bakgrund av dåtidens lagstiftning om handel och rörlighet. Som kringresande vävskedsmakare försedd med inrikes pass undgick man att bli gripen som lösdrivare. Hantverket kunde på resan kombineras med annan handel, liksom utförande av tjänster som exempelvis valackning.

Vävskeden sitter i slagbommen och efterfrågan var stor under den tid när det fanns en vävstol i de flesta hem. Oftast hade man en hel uppsättning vävskedar, avsedda för olika typer av vävar. Även i samiska hem i Gävleborgs län vävdes det, av bouppteckningar framgår att det kunde finnas upp till 13 stycken i ett och samma hushåll.

Skeden var en förbrukningsartikel som kunde repareras, men som slutligen måste ersättas av en ny. Till skillnad från andra delar av vävstolen tillverkades vävskeden inte i hemmet eller i hembyn, utan köptes vanligtvis av kringresande handlare och hantverkare.

Vid 1900-talets mitt genomfördes dokumentationsprojekt om det då nästan utdöda hantverket. Folke Svedenfors bearbetade det insamlade materialet i boken Vävskedsmakeri och hornslöjd och beskriver hur det under 1800-talet växte fram två centrum för vävskedstillverkning: ett i Markaryd och ett annat i Mora och Älvdalen. Vävskedar därifrån spreds av försäljare över landet och ut över landets gränser. Endast i en fotnot nämner han uppgifter om att resande skulle ha sysslat med vävskedsmakeri. Detta avfärdar han som undantag och tillägger med en tidstypisk formulering: ”Den i hög grad tålamodsprövande vävskedsslöjden kan inte ha varit något som legat före representanter för detta folkelement.” På liknande vis har resande ofta blivit utskrivna ur historien när historiker över hantverk, företeelser och platser har författats. Minoritetens och majoritetens sammanflätade historia har därigenom osynliggjorts. Att vävskedsmakeri i samtiden associerades med resande är uppenbart. I exempelvis en motion till Ekonomiutskottet 1850 beklagade sig motionsskrivaren Hedenstierna över den kringvandrande folkstam som fanns inom landets gränser och som kallades "zigenare eller tartare”. ”Familjefadern benämns vanligtsvis korgbindare, vävskedsmakare eller valackare" [moderniserad stavning].

På bilden ovan ser du Henrik Dahlqvists och Anna Maria Björklings pass, utfärdat i Stockholm år 1811. Henrik hade varit volontär i det militära och försörjde sig nu som valackare. Tillsammans med sin hustru tillverkade han även korgar och vävskedar. Med på parets resor, från Skåne i söder till Piteå i norr, var barnen Axel och Florentina. En notering i passet berättar att familjen en tid uppehållit sig i Järvsö där de försörjt sig på sitt hantverk. Järvsö var uppenbarligen en plats till vilken de återvände: en anteckning år 1814 av kronolänsman Johan Olof Schöning i Järvsö berättar att Henrik då var 63 år gammal, kortväxt, hade bruna ögon, svart hår och mörkt ansikte. Han var inte skrivkunnig.

Vävskedsmakeriet som hantverk försvann omkring sekelskiftet 1900. Då började vävskedar framställas maskinellt i stål. En vävsked som tagit en dags arbete för en skicklig vävskedsmakare att göra kunde nu framställas på 7 minuter.

På vävmässan i Gävle den 25 september kl 11:30 kommer Sebastian Casinge från Hälsinglands museum att berätta mer om vävskedens koppling till resandehistoria.

Resandebilder produceras med stöd av Kulturrådet.

Källor:
Gävleborgs länsstyrelse, landskansliet, DVIII:1.
Gävleborgs länsstyrelse, landskansliet, DVIII:12.
R H S:s allmänna besvär och ekonomiutskottshandlingar vid riksdagen åren 1850-1851.
Fantefortegnelsen 184.
Rekola, Tuula, ”Romernas tidiga skeenden i Finland – Från 1500-talet till mitten av 1800-talet”, i De finska romernas historia (2015).
Svendenfors, Folke, Vävskedsmakeri och hornslöjd (1952).
Tack till Eli Olsson för uppgifter om samiska bouppteckningar.