Om Äppelbo skojare, hemtvål och änkan Lovisa

I reseskildringen Västerdalarna från 1855 berättas en sägen om hur Äppelbo fick sitt namn. Den som först byggde på platsen skulle ha varit en ”zigenare” eller ”skojare” vid namn Äpple och efter honom blev dalasocknen uppkallad. Det är förstås en myt. Men när författaren skriver att socknens invånare i samtiden kallades ”Äppelboskojare” och förknippades med hästhandel så befinner vi oss på fastare historisk mark. I Ordbok över folkmålet i övre Dalarna uppges ”äppelboskojare” i Järnamålet betyda sockenbor i Äppelbo och ”hästskojare”.
 
Öknamn på socknars invånare har varit vanliga i äldre tid och ”skojare” återfinns i flera av dem. Några av öknamnen har uppstått därför att resande – ”skojare” – varit boende på platsen. Det var något som grannsocknarna inte var sena att notera.
 
Det kan vara bakgrunden också till Äppelbos sockenboöknamn. På 1820-talet ägde hovslagaren Valentin Molin gård i Vivelsnäset. Ovan ser vi ett handskrivet pass som tillhört hans mor, glashandlaränkan Lovisa Molin. Det är utfärdat av kyrkoherde Uppström i Äppelbo 1822 och intygar att Lovisa en tid vistats hos sin son. Nu skulle hon bege sig till Bergslagen och Hälsingland för att försörja sig med kardning, spinning och stickning. Prästerna i Dalarna ägde enligt ett kungligt brev från 1810 rätt att utfärda inrikes pass, vilket kom sig av att arbetsvandringar hade en lång tradition i landskapet.
 
Men detta pass hjälpte inte den 70-åriga Lovisa när hon och några andra ”så kallade Skojare” greps för passlöshet samma år. De hade gått i gårdarna och sålt ”hemtvål", sannolikt en benämning för hushållstillverkad tvål. De skickades till Falu länshäkte och man tog ifrån Lovisa alla hennes attester och intyg. Tack var dem kan vi få små inblickar i hennes liv.
 
Hon tycks inte ha haft någon fast boplats, men hade under flera år tagit nattvarden i Valbo och Äppelbo. Ett gammalt pass från Gävle berättar att Lovisa rest i Gävleborg och Västernorrland med specerier, det vill säga kryddor och annat som kunde bytas mot varor för livets uppehälle. 1821 hade hon vandrat genom Alfta socken till Dalarna för att söka sina barn som blivit sjuka på resa till Venjans glasbruk. Lovisa hade en tid vistats i Orsa i väntan på släktingar som var på väg från Fredrikshall i Norge. Hur gjorde man upp om sådana möten? Hade man långt i förväg bestämt var man skulle träffas och vid vilken tidpunkt? Eller hade Lovisa fått besked av någon som kommit över från norska sidan att släkten var på väg?
 
Som barn hade Lovisas far deporterats som ”zigenare” till Pommern. Han återvände till Sverige och slutade sina dagar som länshästbotare för Gävleborgs län. Resor präglade dessa människors liv och binder samman landskapens historia: Lovisas far dog på vandring genom Ilsbo 1806, hennes son Valentin på resa i Söderala vintern 1826. Lovisa var närvarande vid bägge tillfällen.

Resandebilder produceras med stöd av Kulturrådet.
 
Källor: Maximilian Andersson, Vesterdalarne, dess natur, folklif och fornminnen. Under vandringar derstädes tecknade (1855).

Ordbok över folkmålet i övre Dalarna, häfte 45 (2020). Kopparbergs landskansli, DIIIb:84 och EV:4 (Uppsala landsarkiv).