Hoppa till innehåll

”… till alla dem inom detta län, vilka upsigten öfver de resande tillkommer…”

Resandebilder

Så löd en standardformulering i de svenska inrikespassen under 1700- och 1800-talet. Det är möjligt att vi här har ursprunget till benämningen resande. ”Resande” har varit ett sätt att presentera sig som inte var etniskt särskiljande från den övriga befolkningen. Ett begrepp som kunnat användas på liknande vis är ”vandringsfolk”.

Rörligheten var strikt reglerad i Sverige i äldre tid. Fram till 1860 behövde man ett inrikespass för att bege sig utanför sin hemort. För att få ett pass behövde man ha ett godkänt skäl till sin resa. Denna lag gällde alla i samhället, men berörde direkt de resandes vardag, då man av tradition varit beroende av rörlighet för att tjäna sitt livsuppehälle.

Till vänster, i bilden ovan, ses ett tummat pass för hovslagaren, kreatursbotaren och före detta artilleristen Erland Rumohr och hans familj. Passet är utfärdat i Gävle 1823. Genom påskrifterna kan man följa familjens resor, fram till dess att passet lämnades in i Gävle två år senare. Familjen hade under tiden hunnit besöka Skara, Gävle på nytt, Sundsvall, Härnösand, Hudiksvall, Söderhamn, Skara, Göteborg, Borås, Hjo, Askersund, Nyköping, Eskilstuna, Arboga, Köping, Lindesberg, Karlstad, Örebro, Hudiksvall, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall och Sundsvall. Och alla platser däremellan.

Till höger, i bilden, ses ett pass utfärdat i Sundsvall 1831 för Rumohr och hans dotter Ulrika. De hade anlänt till Sundsvall med pass från Piteå och begärt att få resa vidare till sin hemort i Värmland. På passet finns påskrifter från Hudiksvall, Söderhamn, Gävle, Sundsvall, Säter, Filipstad och Falun. Passet lämnades in i Hudiksvall senare samma år.

Alla dessa resor gjordes huvudsakligen till fots. På 1810-talet tog Erland ut pass ända till Lübeck och Trondheim. Hur detaljrika måste inte dessa människors inre kartor ha varit, efter ett liv längs vägarna i Norden?

Erland Rumohr (1764-1836) är stamfar för den stora resandesläkten Erlandsson, vida spridd i Sverige och Norge. Han var farfar till fiolspelmannen Karl Herman Erlandsson. Namnet Rumohr är eventuellt taget efter den tyska orten med samma namn, belägen nära Kiel. Kanske var det därför Erland ibland påstod att han var född i Lübeck? I själva verket var han född i Tierp och son till trumslagaren Hans Henrik Rumor och Sibylla Isaksdotter. Föräldrarna hade tillsammans med andra släktingar kommit över från Finland under Lilla ofreden. På 1720-talet hade Hans Henrik och hans bröder beviljats avsked från Björneborgs regemente för att de var ”zigenare”.

Erlands dotter Ulrika ska ha fötts i Bergsjö på föräldrarnas resa 1823. Men någon anteckning därom finns inte i församlingens kyrkböcker. 1841 greps hon i Dalarna för lösdriveri och omskrevs i Aftonbladet:

”På något ställe inom Sveriges landamären har hon imedlertid troligen blifvit verldsborgarinna, emedan hon kan tala svenska. Men om svenska bokstäfvers utseende hade hon för några dagar sedan icke begrepp. [—-] Den beklagansvärda flickan vore annars ett värdigt föremål för tidens missionsväsende. Hon har möjligen äfven den talande egenskapen, att vara hedning, ty det kan ej bevisas, att hon är döpt. [—-] En 18-åring, på sitt sätt hedning, inom svenska församlingen, är ett så beskaffadt factum, att det borde till och med anslå våra svenska prelater”.

Häktningen föranledde en undersökning i Bergsjö. Därifrån rapporterade trovärdiga personer att för ungefär 18 år sedan hade socknen besökts av ”en kringvandrande der så kallad Skojare, hvars hustru, som varit honom följaktig, under tiden framfödt ett barn, / hvilket ock der skall blifvit döpt / och som de förment vara den ifrågavarande Ulrika Johanna Erlandsdotter; dock hade dessa främlingar med sitt nyfödda barn kort derefter derifrån sig begifvit och icke heller sedermera derstädes hvarit varken i mantal eller kyrkobok skrifne.”

Ulrika besiktigades av regementsläkare Rahmström vid Hälsinge regemente. Hon var knappt 150 centimeter lång, hade mörkbrunt hår, låg panna, bruna ögon, liten näsa och haka. Rahmström intygade att hon var frisk, med undantag av en fläck på vänstra ögats hornhinna. Det påverkade inte hennes syn nämnvärt, hon kunde lätt reda sig vid smärre handarbeten som strumpstickning. Rahmström beskrev henne ha en ganska god omdömesförmåga, sin uppfostran till trots.

För Ulrika innebar häktningen fem års vistelse på Norrmalms centralfängelse i Stockholm. 1846 skrevs hon ut med pass till Alsters socken i Värmland. Hennes vidare öden är okända.

Källor: Gävleborgs landskansli, DVIIIab:1 respektive Hudiksvalls rådhusrätt, FVI:1.

Sebastian Casinge

Publiceringsdatum

  • Publicerad
  • Uppdaterad

Resandebilder