Lumpsamlaren kommer!

I det gamla bondesamhället, där ingenting fick förfaras, togs det mesta till vara och återbrukades. Fram till mitten av 1800-talet tillverkades i princip allt papper av kasserade linne- och ylletextilier, så kallad lump. Vid pappersbruken sorterades, rengjordes, bearbetades och sönderdelades lumpen i kvarnar. Pappersmassan blektes; i det färdiga så kallade lumppapperet syntes ändå ofta spår av växtfiber.

Antalet pappersbruk växte stadigt under 1700-talet. De låg utspridda över landet i anslutning till strömmande vatten, detta för att dra nytta av vattenkraften. Bland lokala pappersbruk i Hälsingland kan nämnas Östanå i Njutånger, anlagt redan 1665, och det kortlivade Fredriksfors i Delsbo, verksamt mellan åren 1846-1868.

Redan tidigt konstaterades att flaskhalsen i produktionen var den otillräckliga tillgången på lump. Under 1700-talet fördes därför diskussioner om hur statsmakten kunde underlätta för bruken att få tillgång till papperets råvara.

För att uppmuntra hushållen att inte använda lumpen till täcken, dynor och elddon med mera fastställdes taxor, efter vilka lumpen betalades. En del bruk hade ensamrätt på insamling inom vissa givna distrikt. Östanå pappersbruk exempelvis hade privilegium på all lump i Norrland. Men insamlingen bedrevs inte effektivt och därför avskaffades distrikten år 1757.

För att förstå varför vissa sysselsättningar varit vanliga bland resande i äldre tid behöver man känna till det så kallade tjänstetvånget. Tjänstetvånget innebar att man i Sverige var tvungen att ha årstjänst eller kunna uppvisa så kallat laga försvar för att undvika att behandlas som lösdrivare. Detta gällde hela landets befolkning. Under 1700-talet uppfyllde många resande kravet om tjänstetvång genom att bli borgare i småstäder, soldater, glas-, porslins- och smideshandlare med mera. Sysslorna berättigade samtidigt till inrikes pass, vilket var en förutsättning för att kunna resa inom landet fram till år 1860.

Men genom inskränkningar i glas-, porslins- och smideshandeln i början av 1800-talet, liksom nedläggningen av många värvade förband i samband med riksdelningen 1809, försämrades de resandes möjligheter till laglig försörjning. Lumpsamling blev då en vanlig utväg för många resandefamiljer. Under 1800-talets första hälft sysslade förmodligen de flesta resande med lumpsamling under någon period av sitt liv.

En del pappersbruk gjorde sig redan i samtiden omtalade för att använda sig av många resande som lumpsamlare. Två sådana exempel är Lingonbacka pappersbruk i Järlåsa och Nyfors bruk på Tyresö. Inte sällan framfördes klagomål över att lumpsamlarna var fler än vad bruken behövde. De många lumpsamlarna innebar ingen extra kostnad för bruken. Tvärtom anar man av källorna att det kunde innebära sidoinkomster, utöver det som själva lumpsamlingen gav. Lumpsamlarna var alltså inte anställda utav bruket, utan betalades först när de levererade lump.

I norra Sverige var pappersbruken färre än i övriga landet. I Gävleborgs län reste därför även lumpsamlare från pappersbruken i Mälardalen. Många av dem var av resandesläkt. År 1827 besöktes länet av djurläkaren Karl Fredrik Lundström och hans hustru som samlade lump för Nyfors bruk. Deras pass gällde för Stockholms, Uppsala, Kopparbergs, Västerås, Gävleborgs och Västernorrlands län. Utöver lumpsamlare och djurläkare var Lundström häst- och porslinshandlare, valackare och en tid nybyggare i Norge. Hans förfäder tillhörde de släkter som deporterats från Sverige under 1700-talet, i enlighet med lagstiftningen riktad mot romer. I signalement från tiden beskrivs Lundström som liten till växten, med mörkt ansikte och mörkt hår.

En liknande bakgrund hade ett lumpsamlarsällskap som år 1832 förhördes i Västerås. De samlade lump för Lingonbacka pappersbruk. En kvinna i sällskapet, Maja Lisa Lindström, berättade att hon på sina resor både köpte och bytte till sig lumpor i utbyte mot nålar, anis och fänkål. Vid denna tid hade lumpsamlarna nämligen rätt att byta till sig lump mot diverse småvaror som man förde med sig.

Att tillverka lumppapper var alltså en omständlig och kostsam process. Därför framstod det tidigt som önskvärt att kunna ersätta lumpen med någon annan råvara. De första försöken i Sverige att tillverka papper av annat än lump gjordes vid Östanå på 1740-talet, den gången med sågspån och löv. Men det var först under artonhundratalets andra hälft, när papper kunde framställas av trämassa, som behovet av lump försvann. Och därmed också lumpsamlarna.

Samtida avbildningar av lumpsamling saknas. Ett undantag är det lilla träsnittet ovan som nyligen upptäckts. En lumpsamlare i hatt och rock väger en bunt med lump på sin handhållna våg, ett så kallat besman. Bondmoran, som lämnat lumpen, betraktar att det hela går rätt till – hon skulle ju ha betalt efter lumpens vikt. I bakgrunden syns timrade gårdshus och rök stiger från mangårdsbyggnaden. De glesa granarna antyder att vi är i norra delarna av landet. Till vänster i bild står lumpsamlarens häst förspänd. Det är inte lätt att se, men det verkar som lumpen är lastad på en kälke med medar. Det är alltså vinter, sommartid hade lumpsamlaren använt en kärra.

Avbildningen återfinns på ett kvitto som lämnades som bevis på att hushållet levererat lump. Den är från 1700-talets slut och passande nog tryckt på lumppapper. Scenen är stiliserad i enlighet med hur pappersbruken och myndigheterna tänkte sig hanteringen. Hade det varit en illustration av 1800-talets resande lumpsamlare hade det varit mera rättvisande med en avbildning av en hel familj på resa.

Resandebilder produceras med stöd av Kulturrådet.