Fjärdingsman Roos i Färila

Och vem är då denne myndige unge man, med en käpp i sin hand och skärmmössa på sitt huvud? Hans mörka kläder bär drag av uniform. Visst är det ett tjänstetecken man anar i hans mössa? Och den knotiga käppen, tycks den inte ha en symbolisk, snarare än praktisk funktion?

Mannen på fotografiet hette Johan Vilhelm Roos och bodde i Färila. Där hade han förtroendeuppdrag, han var en tid fjärdingsman. Det var nog då fotografiet togs. På den tiden fanns ingen rikstäckande, enhetlig uniform för landets fjärdingsmän. Lokala tjänstetecken och mössor förekom, hur det såg ut i Färila vet vi inte.

En fjärdingsman – som Roos – var underställd länsman och kronofogde. Fjärdingsmannen skulle ingripa vid slagsmål, fylleri, stölder och andra brott. Han skulle leta efter efterlysta och misstänkta personer. Han skulle vara välfrejdad, det vill säga ha gjort sig känd för ett ordentligt och pålitligt leverne. Han förväntades ha en stark lokal förankring.

Hade Johan Vilhelm Roos en sådan stark lokal förankring? Definitivt. Som ung hade han gått dräng i Norra Veckebo, gift sig med en flicka i byn och bildat familj. Och han blev kvar i Färila, till sin död 1924. Ättlingar bor kvar i hans hus.

Men hans start i livet hade skiljt sig mycket från hans grannars. Han var född 1850 i norska Levanger, under ett tillfälligt uppehåll på föräldrarnas resa. Hans far, Andreas Vilhelm Roos, var kringresande djurläkare. Djurläkaren och hans hustru, Magdalena Palm, tillhörde resandesläkter som i generationer trampat vägarna i Sverige, Norge och Finland.

Tidigt skildes föräldrarna åt och förmodligen kom Johan Vilhelm att följa sin mor på hennes resor. Till den dag då han i femtonårsåldern blev skriven som dräng i Färila. Var det modern som hade kontakterna, som ordnade tjänsten? Resandefolk har inte levt i ett vakuum, inte ens på den tid man i huvudsak var kringresande. Man har ingått i nätverk och byggt relationer till fastboende.

Drängtjänsten innebar säkerligen ett vägskäl i Johan Vilhelm liv. Med den blev han bofast och kom att rota sig på platsen. Porträttet utstrålar den status och det erkännande han uppnådde i Färila, som ”bondmåg” och fjärdingsman. Fotografiet bär spår av den för tiden typiska handretuschen.

Det har alltid funnits ett inflöde i och ett utflöde ur resandesläkterna. På så vis är de resandes historia sammanflätad med majoritetsbefolkningens. Men det omvända är lika sant. Vissa resande, som Johan Fredrik Roos, blev bofasta tidigt och gifte sig med en buro, en icke-resande. I lokalsamhället kunde sådana familjers ursprung leva kvar länge i folkminnet. Den som på så vis blivit fastboende stod ofta inför svåra val: hålla dörren öppen för släktingar – med de negativa konsekvenser det kunde medföra för honom själv i lokalsamhället – eller stänga dörren till en del av sin historia, rimligtvis också till en del av sin identitet?

Det kan tyckas som Johan Fredrik Roos bröt med sin släkt. Men de fanns hela tiden i hans närhet, de måste ha mötts ibland. Hösten 1907 avled en äldre kvinna i Färila. Hon hörde inte till församlingen, men hon var inte okänd. Kvinnan var Johan Vilhelms mor, Magdalena. Man antecknade att hon var före detta hushållerska i Ed, en av byarna i Färila, en timmes vandring från där Johan Vilhelm bodde. Då Magdalena ansågs sakna hemort blev hon antecknad som inflyttad i Färila, samma datum som hon dog.

Med detta inlägg uppmärksammas Resandefolkets dag den 29 september. Bloggen Resandebilder återupptas efter uppehåll för föräldraledighet.

Stort tack till Ann-Mari Roos som delat med sig av fotografiet.

Litteratur: Thomas Lindgren, Djurläkaren som slutade resa (2023). Se djurläkare Roos färdskrin och läs mer honom här.

Resandebilder produceras med stöd av Kulturrådet.